Det sägs så mycket klokt.
Det sägs så mycket dumt.
Det som du tycker är klokt,
kanske jag tycker är dumt!


.... eller ...

Rättvisa

Här är det en fråga om rättvisa. Det är väl ingen som tror att Stefan Persson och Göran Persson får minsta lilla löneavdrag vid sjukdom. Men det får arbetarna. Det är därför en angelägen rättvisereform att se till att alla får behålla sin lön fullt ut från första timmen vid sjukdom. Tänk på alla som släpar sig till jobbet med de allvarligaste sjukdomar bara för att dom inte har råd att sjukskriva sig. Sverige är ett rikt land och har råd att ta väl hand om sina sjuka.

Harry.

 

Ett ord till Harry!

Harry, du menar att det är en rättvisefråga ”att alla får behålla sin lön fullt ut från första timmen vid sjukdom” eftersom ” Stefan Persson och Göran Persson inte får minsta lilla löneavdrag vid sjukdom – men det får arbetarna!”

Ja, det är en intressant logik. För det första så undrar jag hur många sjukdagar Göran Persson har. För det andra så tror jag inte att det påverkar G. Perssons ekonomi nämnvärt om han rätt hade 10 karensdagar.

Vidare anser Harry att ”det är en angelägen rättvisereform att se till att alla får behålla sin lön fullt ut från första timmen vid sjukdom - tänk på alla som släpar sig till jobbet med de allvarligaste sjukdomar bara för att dom inte har råd att sjukskriva sig. Sverige är ett rikt land och har råd att ta väl hand om sina sjuka.”

Ja, Sverige borde verkligen ha råd att ta hand om sina sjuka. Men att ta bort karensdagar gör att Sverige får mindre resurser att ta hand om sina sjuka. Till exempel: Jag hade en kollega som sade: ”Jag stannar hemma i morgon, för jag har tvättstugan då!”  Det var på den tiden då det inte fanns några karensdagar. Jag är rädd att man med din "generositet" låter våra skattemedel gå till att betala ledighet i stället för att ta hand om sjuka.

Du nämner också: ”…släpar sig till jobbet med de allvarligaste sjukdomar …”. Ja, om man nu har en allvarlig sjukdom så hänger det ju inte på en karensdag – eller hur Harry? Du vet, den friske har många önskemål, den sjuke bara ett! Och inte handlar det önskemålet om karensdagen.

När man för några år sedan införde tre karensdagar så sjönk sjukskrivningen drastiskt. Då blev det miljarder över till sjukvården. Nu är vi snart tillbaka till betald tvättstugetid – grattis Sverige.

Men Harry kanske skulle kunna bli nöjd om vi ser till att alla riksdagsmän får 10 karensdagar mot att alla andra får en karensdag - då blir det rättvisa? Eller hur Harry?


Lars

------------------------------------------------------------

Kerstin Svanberg - 2001-09-18 kl.


Barnen behöver lugn och ro.

Jag känner att jag måste bara få skriva ner mina tips, för en bättre framtid för våra barn:


1. Börja med att minska antalet barn i klasserna. Max 20 barn i varje klass, så att lärarna hinner med (denna gräns finns redan i USA - gränsen fanns tidigare i svenska skolorna, men den är sedan länge borttagen). Detta borde bli nästa stora valfråga!!


2. Gör det möjligt att en förälder kan vara hemma med sina barn tills de är 10år om de vill.


3. Släng ut TV:n som stjäl dyrbar tid, då vi istället borde bry oss om varandra.


4. Skrota alla dataspel - barn mår mycket bättre av att göra andra saker: leka ute, spela fotboll, umgås med far och morföräldrar osv.


5. Men det allra viktigaste som jag ser det i dag är att barn behöver lugn och ro. Både i skolan och hemma. Det finns alldeles för många stressade barn i dag.


Tack för ordet / Kerstin

2001-09-19

--------------------------------------------------------------------------------

 

Hej Kerstin!

Jag kan bara säga att jag instämmer.
Önskar bara att fler fick tillgång till dina synpunkter.

Lars

------------------------------------------------------------------------


Vill föräldrar sätta gränser?

"Barn föds med viljan att sätta gränser" hävdas det i artikeln. Det verkar rimligt. Frågan är om dagens föräldrar är villiga att sätta dessa gränser.


Jag upplever att vuxenvärlden i stort verkar känna sig maktlös; även mycket små barns beteende tror man sig inte kunna påverka. Eller vill man inte? Hur ofta är man inte i offentlig miljö där barn tillåts härja fritt? "Barn måste få vara barn" heter det. Och visst är det så. Men hur är det med "hänsyn till andra"? Har det helt fallit bort? Visst ska vi visa barn respekt, men hur är det med respekten tillbaka?


Det här är inte bara en uppförandefråga. Det handlar om ansvarstagande. Jämfört med de andra länder där jag bott upplever jag stor skillnad. Här hemma ser jag ibland 8-10-åringar ensamma på stan (Stockholm), en otänkbarhet i andra större städer. Många barn och ungdomar sätter sina egna tider då de ska vara hemma på kvällen. Vill vi inte ta ansvar för dem? Är vi missriktat snälla? Om vi vill sätta gränser, varför tror vi då att vi inte klarar det? Är vi rädda att vi förtrycker barnen om vi ställer krav?


Är det på grund av skuld för att man inte har tillräckligt med tid för sina barn som man har den här låt-gå attityden, eller vad beror det på? Vill vi så gärna tro att de är stora och kan klara sig själva, eftersom vi inte har tid att ta ansvar för dem?


Min tid som vikarie på ett högstadium övertygade mig om att barn verkligen vill ha gränser. Först när jag genom att vara "sträng" skapat lugn och ordning kunde vi uträtta storverk! Jag tror barnen upplevde det verkligt befriande när någon vuxen hade kontroll på situationen. Speciellt de sk "svaga" barnen drog fördel av lugnet. Deras koncentration var ju mest lättstörd och de hade små möjligheter att på egen hand ta igen förlorad tid. När jag hade satt ramarna (ljudnivå, placering, etc) kunde de verkligen fokusera, samtidigt som det gav mig tid och möjlighet att engagera mig i var och ens inlärning.


Ingen önskar väl att vi återvänder till den tid där barn skulle synas men inte höras. Det är skönt att se barn frimodigt ta plats och inte vara blyga och försagda. Men ett barn som får bli vuxet i förtid, ta ansvar som man egentligen inte klarar av (fastän välmenat av vuxenvärlden), står på en bräcklig grund för framtiden. Ett starkt ego måste balanseras genom hänsyn och empati, annars skapar vi en värld som ingen vill ha.


Dafni - 2001-09-19

 

--------------------------------------------------------------------------------


Hänsyn

Måste hålla med både Kerstin Svanberg och Odessa!!

Min egen uppväxt med måttot "frihet under ansvar", 50-60-tal som medförde att man inte hade någon att rådfråga, någon som vägledde. Man var helt enkelt "inte barn".
Undervisade som gymnasietlärare under 70-talet. Allt sammanlagt ledde till att när jag själv fick tre barn under 80-talet stannade jag hemma för att ta hand om dem. Vi var FÖRÄLDRAR, de var BARN, fram till myndighetsåldern, utan förtryck, men med fasta regler, med ledstjärna "hänsyn".
Hänsyn till familjen, kompisar, grannar och såklart Dig själv, men det följer liksom naturligt med när man tänker på andra!
Visst fick de ärva kläder, vara utan dataspel, och även dator och annat, då vi levde på en lön, men de anser inte att det gick någon nöd på dem, och mången gång speciellt under tonåren uttrykte de sin tacksamhet att det fanns ett varmt mål mat som väntade på dem när de kom hem från dvs aktiviteter. Samt någon som lyssnade när DE så önskade!

 

============================================

Man önskar att dessa kloka ord kunde framföras i ett mycket större sammanhang än som nu - på insändarspalter.

Lars Hode